Direkt när jag hörde talas om det här loppet blev jag nyfiken, det lät som ett både spännande och vackert lopp i en liten by i Kroatien. Loppet går bland annat uppe på den enorma stadsmur som en gång i tiden skyddat staden mot fiender, vilket i kombination med trettiogradig värme kändes som en utmaning.
Väl framme i Ston upptäckte jag att loppet vara betydligt mindre än jag anat, totalt startade 25 löpare i marathondistansen.
Det var ungefär så tufft som jag trodde, värmen och alla höjdmeter tärde på krafterna och jag var rejält slut när jag gick i mål, i 32 graders värme och stekande sol.
Jag kom sexa, vilket alltså gör detta till min enda topp-tio-placering i en mara någonsin.
Direkt när Karin och jag bokade resan till Goa så dök tanken upp. Vi skulle alltså bo i två veckor mitt på Colva Beach, en fantastiskt lång och rak sandstrand med tropiskt klimat. Hur skulle det kännas att springa hela stranden från ände till ände? Efter lite runtklickande på Google Earth så kom jag fram till att den var 27 kilometer lång, och det känns ju som ett ganska lagom långpass. På en sajt hittade jag en topplista över världens längsta stränder, och de placerade Colva Beach på tionde plats. Men hur är det då att springa 27 kilometer på sand? Och hur skulle jag hantera värmen?
Jag smög med löpargrejerna i packningen, och efter att ha sprungit ett par lite kortare pass under första halvan av semestern så kände jag att jag nog skulle klara klimatet utan några större problem. En vända på stranden och jag började lita på att sanden funkade också.
Mitt i sista semesterveckan kom en dag som passade perfekt. Planeringen var att bara ligga vid hotellpoolen och lata oss, så en liten löprunda på stranden skulle inte inkräkta alltför mycket på familjefriden.
Kvällen innan bokade jag en taxi till klockan fyra på morgonen, och la fram alla grejer i rätt ordning innan jag gick och la mig. På morgonen drog jag på mig löparkläderna och masade mig ut till receptionen, där en förvånad taxichaufför stod och väntade. Medan vi åkte söderut käkade jag i mig ett par bananer och drack vatten. Jag hoppade ur taxin och fick gå de sista tre kilometrarna i ett magnifikt månsken, ner till slutet av stranden mot floden Sals mynning. Det var fortfarande svalt i luften, och jag stod och bara njöt en stund innan jag tryckte igång löparklockan och började springa norrut.
Löpningen tog 2 timmar och 36 minuter, och var faktiskt en av de häftigaste upplevelser jag haft. Från sval morgon i månsken så såg jag himlen börja ljusna i rosa och orange, för att sen explodera i en helt fantastisk soluppgång med värme och morgonbadare på stranden. Jag sprang förbi fiskare som drog upp sina båtar och delade upp nattens fångst, såg ett och annat yogapass och vinkade till några andra morgonlöpare.
När jag kom fram till muren som markerar den norra änden av stranden så stekte solen obönhörligt, jag var trött och törstig och hade rejäl soppatorsk. Jag hittade ett hus där det fanns ett improviserat café, köpte ett par läsk och en chokladkaka, och frågade om det gick att få tag på en rickshaw eller taxi. Det gjorde det inte, så när energin började återvända så drog jag av mig löparskorna och promenerade i vattenbrynet de åtta kilometrarna tillbaka ner till hotellet. När jag kom fram höll de som bäst på att plocka undan frukostbuffén, så jag fick skynda mig för att hinna få ihop en rejäl tallrik yoghurt med flingor och färsk frukt. Mitt snitt-tempo blev 5:47, och jag brände 1634 kcal under löpningen.
