I Maj 2017 kom vi slutligen iväg till Nepal för att vandra uppför Khumbu-dalen, från Lukla till foten av Mount Everest. Planen var att bestiga sextusenmetersberget Lobuche, med turen upp till EBC som acklimatisering. Efter två veckor i Kathmandu med lite andra aktiviteter så satte vi oss på ett litet lokalflyg upp till Lukla.
Efter två dagars vandring kom vi till Namche Bazar, en liten stad osannolikt vackert uppflugen på sidan av dalen.
Efter ytterligare fem dagars vandring var vi framme vid Everest Base Camp, som ligger på 5364 meters höjd.
Vi besteg även den lilla toppen Kala Pathar som är 5555 möh, och sen gav vi oss upp emot vårt basläger på Lobuche. Efter en kort natt i tält gav vi oss av för vårt toppförsök.
Yuliya fick ganska fort problem med luftvägarna, och ungefär 500 höjdmeter från toppen så blev hennes andningsbesvär så allvarliga att vi bestämde oss för att avbryta bestigningen och ta oss ner till lägre höjd så fort som möjligt. Tillbaka nere i dalen hade hon fortfarande problem att andas, så bestämde vi oss för att larma efter hjälp. Det tog bara ett par timmar tills SOS Alarm hade fått fram en helikopter som tog oss tillbaka ner till Kathmandu där Yuliya las in på sjukhus. Diagnosen blev någon form av bronkit, och efter ett par dagars behandling började hon må bättre igen.
Våren 2016 bestämde Yuliya och jag oss för att det var dags för en ny resa till Elbrus. Den här gången planerade och förberedde vi allt i egen regi, vi lagade fantastisk vegan mat som vi torkade och vacuumpackade, vi planerade, tränade och packade tillsammans, och i Juni gav vi oss iväg.
Vi ville bestiga Elbrus från den betydligt mer utmanande nordsidan, och målet var den högre västra toppen. Detta innebar att vi behövde korsa glaciären som täcker nordsidan från sadeln och neråt, så i förberedelserna tränade vi på att gå repade och på att rädda varandra om någon skulle falla ner i en glaciärspricka.
Den här gången stod vädergudarna oss bi, vi gjorde en fantastisk bestigning med en sista tältnatt vid Lenz Rocks och en topptur i sol och klarblå himmel.
Hösten 2014 började Yuliya och jag tillsammans med vännerna Mathias och Martina planera att åka till Skottland för att besöka destillerier och fira Hogmanay. Eftersom Ben Nevis är ett av de mest mångfacetterade berg som finns så kunde vi inte låta bli att planera in lite klättring också. Det blev en dag med alpin bestigning längs Ledge Route och en dag med fantastisk isklättring i den 180 meter höga couloiren Green Gully.
I början av 2014 hörde äventyrskompisarna Sajjad och Catay av sig och undrade om jag och min flickvän Yuliya hade lust att hänga med och bestiga Mont Blanc. Självklart ville vi det!
Direkt när jag hörde talas om det här loppet blev jag nyfiken, det lät som ett både spännande och vackert lopp i en liten by i Kroatien. Loppet går bland annat uppe på den enorma stadsmur som en gång i tiden skyddat staden mot fiender, vilket i kombination med trettiogradig värme kändes som en utmaning.
Väl framme i Ston upptäckte jag att loppet vara betydligt mindre än jag anat, totalt startade 25 löpare i marathondistansen.
Det var ungefär så tufft som jag trodde, värmen och alla höjdmeter tärde på krafterna och jag var rejält slut när jag gick i mål, i 32 graders värme och stekande sol.
Jag kom sexa, vilket alltså gör detta till min enda topp-tio-placering i en mara någonsin.
Under min tid som instruktör på äventyrsutbildningen Adventure Academy var en av mina elever Sören Kjellkvist. Som examensprojekt paddlade han hela den norska kusten, från Sverige till Ryssland, utan att ha med sig någon mat eller några pengar. Hela expeditionen levde han på vad han fiskade och samlade, samt på det människor längs vägen bjöd på. I projektet bjöd han även in kompisar att gästpaddla, så jag bestämde mig för att hänga med ett par dagar över midsommar.
Vi paddlade tillsammans i tre dagar, tältade ute på öar och hade gott om tid att prata om allt mellan himmel och jord. Jag tog förstås massor av bilder, och som en slags höjdpunkt i min fotokarriär pryder en av dem omslaget till Friluftsfrämjandets tidning Friluftsliv #2-2014, som kom ut i 75.000 exemplar.
Sommaren 2012 gav min äventyrskollega Micke och jag oss av för att göra ett nytt försök att bestiga Elbrus. Målet var att traversera från nord till syd, men vädret på Elbrus är nyckfullt, vi blev fast i det fasta baslägret på norra sidan av berget och tiden rann iväg. Till slut bestämde vi oss för att istället försöka oss på en konventionell bestigning från sydsidan, och vi lyckades ta oss upp till sadeln mellan topparna innan vädret rörde till det igen.
Direkt när Karin och jag bokade resan till Goa så dök tanken upp. Vi skulle alltså bo i två veckor mitt på Colva Beach, en fantastiskt lång och rak sandstrand med tropiskt klimat. Hur skulle det kännas att springa hela stranden från ände till ände? Efter lite runtklickande på Google Earth så kom jag fram till att den var 27 kilometer lång, och det känns ju som ett ganska lagom långpass. På en sajt hittade jag en topplista över världens längsta stränder, och de placerade Colva Beach på tionde plats. Men hur är det då att springa 27 kilometer på sand? Och hur skulle jag hantera värmen?
Jag smög med löpargrejerna i packningen, och efter att ha sprungit ett par lite kortare pass under första halvan av semestern så kände jag att jag nog skulle klara klimatet utan några större problem. En vända på stranden och jag började lita på att sanden funkade också.
Mitt i sista semesterveckan kom en dag som passade perfekt. Planeringen var att bara ligga vid hotellpoolen och lata oss, så en liten löprunda på stranden skulle inte inkräkta alltför mycket på familjefriden.
Kvällen innan bokade jag en taxi till klockan fyra på morgonen, och la fram alla grejer i rätt ordning innan jag gick och la mig. På morgonen drog jag på mig löparkläderna och masade mig ut till receptionen, där en förvånad taxichaufför stod och väntade. Medan vi åkte söderut käkade jag i mig ett par bananer och drack vatten. Jag hoppade ur taxin och fick gå de sista tre kilometrarna i ett magnifikt månsken, ner till slutet av stranden mot floden Sals mynning. Det var fortfarande svalt i luften, och jag stod och bara njöt en stund innan jag tryckte igång löparklockan och började springa norrut.
Löpningen tog 2 timmar och 36 minuter, och var faktiskt en av de häftigaste upplevelser jag haft. Från sval morgon i månsken så såg jag himlen börja ljusna i rosa och orange, för att sen explodera i en helt fantastisk soluppgång med värme och morgonbadare på stranden. Jag sprang förbi fiskare som drog upp sina båtar och delade upp nattens fångst, såg ett och annat yogapass och vinkade till några andra morgonlöpare.
När jag kom fram till muren som markerar den norra änden av stranden så stekte solen obönhörligt, jag var trött och törstig och hade rejäl soppatorsk. Jag hittade ett hus där det fanns ett improviserat café, köpte ett par läsk och en chokladkaka, och frågade om det gick att få tag på en rickshaw eller taxi. Det gjorde det inte, så när energin började återvända så drog jag av mig löparskorna och promenerade i vattenbrynet de åtta kilometrarna tillbaka ner till hotellet. När jag kom fram höll de som bäst på att plocka undan frukostbuffén, så jag fick skynda mig för att hinna få ihop en rejäl tallrik yoghurt med flingor och färsk frukt. Mitt snitt-tempo blev 5:47, och jag brände 1634 kcal under löpningen.
I Oktober 2010 gjorde jag tillsammans med ett par vänner pilgrimsresan till Islay i östra Skottland. För whiskyvänner är detta helig mark, på ön finns några av världens bästa destillerier. Vi besökte allihop, och samlade på oss erfarenheter, fantastisk whisky samt förstås en mängd bilder.
