DN.se publicerade häromdagen en artikel som hovrar kring trenden att chefer inom näringslivet tränar allt mer. Som exempel berättar de om Thomas Eriksson, som springer några maror och kör några triathlon-lopp per år. Första gången jag ögnade igenom artikeln tyckte jag att den var rätt trevlig, den förmedlar ju en positiv bild av ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Men nånting kändes konstigt, och ju mer jag funderade på artikeln, desto mer störde jag mig på perspektivet.

 

DN.se 2012-02-04: "Kroppen som varumärke"

DN.se 2012-02-04: "Kroppen som varumärke"

 

När tankarna landat och klarnat en smula så var detta den bild som framträdde;

De faktaunderlag som artikeln refererar till handlar om personliga positiva effekter av att träna, forskning visar att vi mår bra av träning, att människor är mer medvetna om sin hälsa, om den personliga utvecklingen i träning, hur tränandet får en att fokusera, tänka mer kreativt.

Trots detta återvänder artikelförfattaren om och om igen till träningen som trend, varumärke, hon skriver om prylköpande, om status, om att skryta med sina resultat på Facebook. Ingen av de hon intervjuat i sin research har varit inne på den linjen, men artikelförfattaren fyller i mellan citaten. Varför då?

Mest förbryllande är ändå hur hon refererar till Thomas Erikssons tidplanering. I början berättar hon att han i genomsnitt per vecka arbetar 60 timmar och tränar 12. Hennes slutsats är att ”hans träning kan verka extrem”.

När man pratar om balans i livet så brukar en måttstock vara att försöka fördela sin vakna tid någotsånär jämnt mellan Professionell, Privat och Personlig. Om man sover 8 timmar per natt har man 112 timmar vaken tid per vecka att disponera, så helt jämn fördelning vore 37 timmar vardera. De flesta som upplever en obalans i sitt liv har problemet att de har en alldeles för liten Personlig del, alltså den tid man ägnar åt sig själv och sina intressen, tillexempel träning. Somliga har dessutom en för stor Professionell del, antingen för att de helt enkelt jobbar övertid, eller för att de låter jobbet hänga kvar i tankarna på ett sätt som förstör perioder av den Privata eller Personliga tiden.

Vår duktige Thomas arbetar alltså 60 timmar i veckan, och tränar 12. Hans Professionella tid ockuperar mer än halva hans vakna vecka, och träningen tar ungefär 10%. Säg mig; är det verkligen träningen som är extrem i den bilden?

Share

« »