Min andra resa till Kaukasus och Elbrus blev en om möjligt ännu mer fascinerande upplevelse än den första. Denna gång åkte jag tillsammans med Adventure Academy-kollegan Mikael Sjöberg, och vi flög via Moskva till Mineralnye Vody vid midsommar. Som ni vet hade vi båda förberett oss under hela våren, med träning och planering.

Planen var att försöka göra en traversbestigning av Elbrus från nordsidan till sydsidan, med övernattningar i tält hela vägen upp och ner. Efter ett par nätter på hotell på sydsidan medan vi fixade alla papper och acklimatiserade oss gav vi oss alltså av till norra dalgången och gick upp till det fasta baslägret på 3700 meters höjd. Där slog vi upp vårt tält och fortsatte acklimatiseringen.

Tyvärr ville vädret annorlunda. Värme, stormvindar och snöfall om vartannat fick oss att inse att det inte gick att komma upp på toppen. Efter fyra dagars väntan vände vi ner igen, och lyckades förmå Andrey att komma och hämta oss med sin terrängbil nästa morgon. Vi åkte tillbaka till sydsidan, torkade utrustning, packade om och förberedde oss på en konventionell bestigning av Elbrus från söder.

 

Lunch med acklimatisering

Lunch med acklimatisering

 

Dagen efter tog vi kabinbanan upp från Azau, och gick sen ett par hundra höjdmeter till upp på berget för att övernatta i en stuga. Vid midnatt ringde väckarklockan, och efter en halvtimme var vi på väg uppåt. Vädret var fantastiskt, stjärnklart och månsken, 15 minusgrader och cirka 10 sekundmeter vind som kylde. Snön på berget lyste neonlila i månskenet. Efter drygt en timme gick månen ner och det blev kolmörkt med en magnifik stjärnhimmel över oss.

Framåt femtiden hade vi kommit upp till nästan 5000 höjdmeter, och himlen började ljusna från öster från mörkblått till lila, rosa och orange. När solen tittade upp över horisonten började bergstopparna under oss att glöda, och vi kunde se skuggan av Elbrus på molnen nedanför. Magiskt vackert!

Framåt förmiddagen när vi hade kommit upp emot sadeln på drygt 5300 höjdmeter skiftade vädret plötsligt från kallt och klart till igenmulet och snöstorm. All sikt försvann på några minuter, och vi insåg att det vore dumt att fortsätta uppåt. Efter en stunds ambivalens såg vi en guide komma ner med sin grupp, han berättade att de vänt hundra höjdmeter från toppen eftersom de bedömde att det var livsfarligt att fortsätta uppåt. Inte mycket annat att göra än att slå följe med dem nedåt. Vi övernattade vid Barrels Camp, och tog oss morgonen efter ner till dalen och tillbaka till hotellet i Cheget.

Under vårens träning gick jag upp fyra kilo i muskelmassa, och efter att jag kommit hem till Sverige igen så kunde jag konstatera att jag förlorat dessa fyra och två kilo till. Jag märker framförallt att jag är svagare i lårmusklerna, vilket ju känns lite spännande inför Jubileumsmarathon om två veckor… Ska jag kunna hålla min fyratimmarsgräns?

Såhär i efterhand känns det självklart snopet att ha vänt så nära toppen av Elbrus, men samtidigt är jag faktiskt nöjd och stolt över att ha tagit ett förnuftigt beslut i ett knivigt läge. Berget står kvar, så om det skulle kännas viktigt att få diplomet på väggen så kan jag göra ett nytt försök någon annan gång. Upplevelsen har jag redan. Och bilderna.

 


[portfolio_slideshow]

Share

« »