När jag började springa lopp i slutet av 90-talet så blev halvmarathon snabbt min favoritdistans, i synnerhet Göteborgsvarvet som ju är ett av världens största löparevenemang. Min normala löpsäsong kom att kretsa kring ett par tre halvmaror plus några millopp, men med tiden blev det såklart oundvikligt att jag började snegla på maratondistans. Efter ett otal inspirerande artiklar i Runners World och allt längre träningsrundor så satte jag upp ett mål; att göra min maratonpremiär på jubileumsmaran i Stockholm 2012. Loppet, som markerar 100-årsjubileet av Stockholms och Sveriges första maraton vid OS i Stockholm 1912, kändes som ett kul tillfälle att ta steget.

 

Det hade inte passerat mer än några veckor efter det beslutet när jag snubblade över ett annat jubileumslopp; Athens Classic Marathon 2010 visade sig markera 2500-årsjubileet av slaget vid Marathon 490 fkr, då mytologin säger att Pheidippides sprang från Marathon till Athen för att meddela att perserna var besegrade. Loppet skulle alltså bli det officiella 2500-årsjubileet av hela fenomenet maratonlöpning! Ska man nu sikta på ett historiskt lopp för sin maratonpremiär så vore det ju lite klantigt att missa detta, eller hur? Sagt och gjort, jag lyckades boka en startplats och började förbereda mig.

 

Panathinaikostadion i Aten

Panathinaikostadion i Aten

 

Träningen taggades upp en nivå med längre långpass och fler intervallpass, och samtidigt började jag testa kläder och energigel så jag kunde vara säker på att inga materiella trivialiteter skulle sätta käppar i hjulet. När jag väl stod på startlinjen i Marathon och lät den första morgonsolen värma min frusna kropp, så kände jag mig väl förberedd, mycket förväntansfull och en liten smula nervös. Inledningen av Runners Worlds text om Athens Classic Marathon i artikeln om tio klassiska maratonlopp ekade i bakhuvudet: ”Det här loppet är ingen picknick”.

 

Höjdkurvan från loppet

Höjdkurvan från loppet

 

På loppets hemsida hade jag läst att banan är 10 kilometer platt löpning, följt av 21 kilometer uppförsbacke, och sen 10 kilometer utför. ”A bit like life, I guess”, skrev de. När starten gick blåste all nervositet bort, och jag kunde njuta i fulla drag av löpningen, publiken och stämningen. Jag lyckades disponera mitt tempo riktigt bra, drack ordentligt för att hålla mig fräsch i den allt varmare förmiddagssolen, och insåg efter att jag passerat krönet av stigningen att det fanns en chans att jag skulle sätta en tid under fyra timmar. In i Aten höll jag tempo, och efter en riktigt vacker spurt kom jag in på Panathinaikostadion och över mållinjen med lite drygt en minuts marginal till drömtiden.

 

Slutspurten inne på Panathinaikostadion

Slutspurten inne på Panathinaikostadion

 

Efter målgången hade jag ingen energi alls kvar i kroppen, jag vinglade fram, frös och var knappt kontaktbar, men när funktionärerna virat in mig i en foliefilt och jag fått i mig sportdryck, choklad och bananer så kunde jag sätta mig ner mot ett träd och bara njuta. Jag hade lyckats med att lyfta min löpning till en ny nivå, jag hade tagit mig igenom mitt häftigaste lopp någonsin och dessutom med en tid som jag var riktigt stolt över. Jag kunde verkligen känna att maraton är kungen av löpdistanser, och jag hade blivit maratonlöpare.

 

Såhär nöjd och glad blir man av att klara ett tufft mål

Såhär nöjd och glad blir man av att klara ett tufft mål

 

Share

»