Mindre än två veckor efter att jag kommit hem från Elbrus-expeditionen var det dags för Stockholms Jubileumsmarathon. Den arrangerades på hundraårsdagen av OS i Stockholm 1912, och var faktiskt det lopp som fick mig att bestämma mig för att börja springa maror. Ursprungligen hade jag tänkt göra min marathonpremiär på det här loppet, men när jag sen fick höra att Athens Classic Marathon 2010 firade 2500-årsjubileet av Pheidippides ursprungliga löpning 490 fkr så insåg jag att jag inte kunde missa det. Jag kom alltså igång ett par år tidigare än jag tänkt, och Jubileumsmaran blev istället min sjätte.

Här kändes det som att min fyratimmarsgräns låg i farozonen. Visserligen hade jag en bra vår träningsmässigt, och slog ju personrekord på Stockholm Marathon i början av Juni, men under Elbrusbestigningen hade jag förlorat sex kilo muskelmassa och jag kände mig inte direkt i toppskick. Var det kanske naivt att överhuvudtaget springa en mara så nära inpå? Jag visste inte riktigt.

Starten på loppet gick i strålande sol och på gränsen till för varmt, men vem kunde klaga på värme efter upplevelsen i början av Juni? Banan gick ut förbi Frescati och Ulriksdal ut mot Rotebro, och var ganska tung med många branta backar. Jag höll ändå ett bra tempo fram till vändningen vid Sollentuna Kyrka.

 

Bra tempo hela vägen ut

Bra tempo hela vägen ut

 

Men sen gick det tyngre. Jag fick slut på energi, blev stum i benen och började gå och springa om vartannat. Karin och Leonard satt och hejade när jag passerade Bergshamra, och jag stannade och drack upp hela flaskan saft som Leonard hade ordnat till mig. Sen gick det lite bättre.

Genom Teknis började jag kunna sätta ett bra tempo igen, och när jag kom in på stadion och passerade fyramilsportalen så insåg jag att jag hade chans att klara fyra timmar om jag orkade spurta lite de sista två kilometerna. Jag bet ihop och höll uppe tempot, och kom till slut tillbaka in på stadion och i mål med lite drygt en minuts marginal.

 

Så glad blir man av att klara sitt mål

Så glad blir man av att klara sitt mål

 

Det var en riktigt skön känsla att ha hållit ihop trots allt, och att ha fått uppleva ett så speciellt lopp. Och min fyratimmarsgräns är intakt!

 

Share