När man förbereder sig länge och grundligt inför någonting stort, så får man försöka att inte oroa sig alltför mycket över alla smådetaljer som kan sätta käppar i hjulen. Har man väl funderat igenom riskerna och gjort sitt bästa för att minimera dem, så kan man ju inte gå runt och vara nervös för att någon av dem ändå ska titta fram och röra till det. Gäller förberedelserna en fysisk prestation, såsom ett lopp, så får man göra sitt bästa för att vara frisk och pigg när det är dags. Själv har jag varit behagligt förskonad från sjukdomar i samband med större tävlingar, men i April blev det min tur att få ett av årets viktigaste lopp förstört av något så tråkigt som en förkylning.

 

Kebnekaise Fjällstation

Kebnekaise Fjällstation

 

Eftersom Keb Classic var kulmen på hela utbildningen Peak-IT Adventure Academy, så hade vi alla förberett oss på olika sätt sen i September. Tränat, planerat, testat utrustning, diskuterat taktik, kost, och mycket annat. Att då dra på sig en rejäl förkylning veckan innan kändes som en motgång som jag gärna hade klarat mig utan… Men efter ett par dagar nerbäddad i sängen lugnade febern ner sig, och jag började känna mig piggare igen. Det var värt ett seriöst försök, trots allt!

Resan upp gick bra, även om jag inte sov sådär fantastiskt bra i liggvagnen upp till Kiruna så var jag ändå hyfsat fräsch när vi till slut var framme Kebnekaise Fjällstation. Vi hämtade ut vår utrustning, gick den obligatoriska lavinutbildningen, packade fram kläder och allt annat som behövdes till loppet.

 

Micke gör sig redo för första utförslöpan

Micke gör sig redo för första utförslöpan

 

Dag 1 inleddes med att en snöstorm försenade oss med 2 timmar, och när vi väl gav oss ut så var det på en förkortad och något mindre lavinutsatt bana. Under dagen klarnade det upp och lugnade ner sig, så dagen blev en fantastisk upplevelse på alla sätt.

 

Vi rundade Fjällstationen innan sista backen

Vi rundade Fjällstationen innan sista backen

 

Den kortade banan bjöd ändå på runt 1000 höjdmeter, uppför på skidor med stighudar och utför i lössnö som var rejält svåråkt. Trots att jag såklart förstått att det skulle handla om offpist-åkning på ovana randonné-skidor, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så svårt. Utförsåkningen visade sig vara nästan lika jobbig som knatandet uppför, jag hade jättedålig balans, ingen kontroll på skidorna och spände mig alldeles för mycket.

 

En bra bit upp i "personalbacken"

En bra bit upp i "personalbacken"

 

Efter ungefär fyra timmars kämpande var det otroligt skönt att gå i mål. Att ha fullföljt dag 1 av Keb Classic trots att jag legat i feber bara några dagar tidigare var en seger i sig! Jag kände mig såklart rejält trött och sliten, men hoppet om att kunna fullfölja loppet fanns ändå där.

 

Glad Måns i mål efter första dagsetappen

Glad Måns i mål efter första dagsetappen

 

På morgonen dag 2 hade jag återhämtat mig hyfsat, när starten gick så var jag inställd på att hänga med bra under dagen. Men efter en halvtimme och ungefär 100 höjdmeter uppför så sa kroppen ifrån. Jag tappade all ork, började svettas kopiöst, fick feberfrossa och insåg att det enda förnuftiga var att bryta. Att lomma tillbaka till fjällstationen blev en utmaning i sig, jag fick stanna och vila hela tiden och det krävdes en del viljestyrka för att inte bara krypa ihop i en snödriva och somna. Efter en dusch kröp jag ner i sängen och sov ett par timmar, innan jag kunde lufsa ner och käka lunch. Förkylningen hade tagit ett förnyat grepp om mig, och det skulle ta hela resten av vistelsen uppe i Kebnekaise och nästan en vecka till innan jag kände mig kry igen.

 

Redo för hemfärd

Redo för hemfärd

 

Desto längre tid tar det att komma över besvikelsen över att inte ha fått ge allt i ett så spännande lopp. Med den vackra naturen, utrustning som fungerade över all förväntan, och dessutom ett fantastiskt väder, så hade jag verkligen velat ta mig igenom hela den fysiska och mentala prövningen.

Nu blev det inte så, och det är inte mycket annat jag kan göra än att fokusera om och titta framåt mot nästa utmaning.

 

Share